Tänk att bara ett litet under kan förändra hela ens liv:)

Innan Alvin fanns, så va mitt liv Mattias o kompisarna. Utan mina vänner va ja ingeting hette d då. O utan Mattias skulle ja dö. Sen kom en dag i juni efter min kära spanien semester me kompisar, när ja då kissa på stickan o två små plus kom upp brevid varandra:) Visst redan då att vi skulle behålla barnet även om vi sa att vi skulle snacka om den ekonomiska biten först. D va ju faktiskt vårat kärleksbarn i min mage hur töntigt d än låter:)

Dagar gick. Veckor gick. Månader gick. O vi berättade d inte för så många. Dom närmaste bara. Sen sa d POFF så visste alla iaf:) Sörping e ju inte för stort asså;) Mot mitten av min graviditet så syndes d inte sådär super duper mycke om ja inte hade tighta kläder. Me efter d så small d. När ja nådde vecka 30 typ så va magen stor som tusan. Växte bara på magen gjorde ja inte nån annanstans. Va nästan så mitt ansikte blev smalare redan då.. O magen växte o växte, o d blev jobbigare o jobbigare o va gravid. Hade en super bra graviditet fram te slutet asså. Spydde iofs massa i början o hatade min mage i slutet, me mitten på allt så va d bara bra:) Hatade magen skrev ja nu o INTE d som va I magen. Kunde ju inte ens knyta skorna typ:S

Sen helt plötsligt så va d den 24 februari. BF. Den dagen va ja, Mattias, Jonna, Magnus, Edwin, Zandra, Toobe, Joppe o några kompisar te dom på Terariumet på kolmårdens djurpark. Kände inget utöver d vanliga. Lite sammandragningar o sparkar hit o dit bara. Sen började denna jävla övertid:S

D gick 1 dag..

D gick 2 dagar..

D gick 3 dagar..

D gick 4 dagar.. O poff hade

10 dagar gått.. Kände fortfarande ingenting.

11 dagar gick..

Lika så 12, 13, 14, 15 o 16! 

Va inne på BB söndag morgon o en barnmorska klämde o kände på mig, me skicka SJÄLVKLART hem oss igen. Fick en tid på tisdagen den 13/3 för igångsättning. 

Satt hemma på söndag kvällen o mådde bajs för att ja ville ha ut min bebis me han ville inte ut. Magnus ringer då kasnke vid halv 7 o berättar att han o Jonna fått e liten Hugo. Ja tyckte d va super kul för dom, me d drog ju ner mig i "rockbottom" :( Gick o la mig skapligt den kvällen o mådde så dåligt. Grät mig igenom hela kvällen typ. När ja la mig i sängen o somnade in hade ja bara tisdagen i huvudet. DÅ skulle bebisen ut. Även om den ville d eller inte;)

Måndag morgon kl 8 vaknar ja av att ja har kramp i magen. Fan va irriterande.. Ja va ju trött.. Försöker somna om me vid halv 9 ger ja upp o går upp. Har då tänkt att d kan va värkar eftersom "krampen" kommer o går me intervaller. Ringer syrran o kollar va hon tror varpå hon skrikr: -" DU HAR JU FÖR FAN VÄRKAR!! RING MATTIAS!!" ;) 

Snabba historia nu då (vill du läsa allt finns min förlossningsberättelse på familjeliv.se. Willnas heter ja där)

Ringer Mattias. Han kommer hem. Vi e la inne på BB vid halv 11 tror ja.Har skit ont me tycker ja e så pass häftig så ja hoppar över bedövning. D fick ja ångra te sist efter att ha haft krystvärkar i över 2 timmar:S kl 15.28 kom iaf min lilla plutt ut efter hjälp me sugklocka;) 

Helt perfekt va han när han låg där på min mage. D va blod o gegga överallt me han va d vackraste ja nånsin sett. Mattias o ja låg o grät ikapp. Ja grät väl dels för all smärta ja nyss utsatt kroppen för, me även för att ja ÄNTLIGEN fått ut min bebis. Min alldeles egna bebis som ja o Mattias gjort. En bebis som va hälften mig o hlften Mattias. Fatta att vihade GJORT den där bebisen som nu låg på min mage o bara va:) Vilken känsla:)

Så här en 10 månader efter min förlossning så har man fortfarande knappt fattat att man e mamma. Så jävla cool känsla när Alvin kryper efter mig o ropar: -" Mamma! Mamma!"  Vilket e typ hela tiden nu, me ja älskar d. Helt underbart att nån så liten kryper efter mig o ropar mamma;)

Ni får tycka att ja e trög, me ju mer ja sitter o tänker på d ju mer tårar i ögonen får ja. Ja e så stolt. Så otroligt stolt över att ja har världens underbaraste o sötaste son. O ja e nog rätt stolt över att ja e (förhoppningsvis;p) en bra mamma. Just nu iaf. Sen kommer la han o hata mig när han e 15år me d e därför ja får passa på o njuta av den här tiden när ja bestämmer o han bara sitter o tar in allt ja säger te han:)

Har aldrig nånsin älskat nån så mycke som ja älskar Alvin. Fy FAN asså!!! Vilken känsla.. Ni förstår inte. Jo vissa av er som e föräldrar förstår meni andra måste uppleva d själva. Ja skulle göra allt för min son. O då menar ja verkligen allt.

O just när ja har en sån dag som ja har idag så älskar ja han mer än nånsin. D känns som han e allt ja har. Inga vänner. Ingen pojkvän som lyssnar o förstår. Inga förutom min son. Me vet ni en sak.. D gör inget att ja inte har några vänner eller nån pojkvän som inte lyssnar o förstår..

Ja har Alvin.. O d e allt som behövs<3